“Ej, Zoki, gde si mi bre!”
    Mannen reste sig upp med ett leende och sträckte ut armarna välkomnande. Jympadojorna, mjukisbyxorna och skinnpajen gave en vink om hans livsstil, likaså ringarna, armbandet och halskedjan, alla i massivt guld. Det bakåtslickade håret och det lilla hakskägget som knappt mötte mustaschen kompletterade intrycket.
    Zoran ignorerade gesten, satte sig ner med blicken fäst mot Svampen. “Hej Dušan. Du ville träffa mig?”
    “Jebo te, zar mi nismo–”
    “Kan vi hålla oss till svenska? Jag föredrar det.”
    “Men va fan…” Dušan trevade efter ord. “Har du blitt en svenne nu? Vi var som bröder en gång, redo att dö för varann.”
    “Vi var unga och kriminella. Jag växte upp och flyttade. Du valde att stanna kvar och vägrade bli vuxen. Och ser fortfarande ut som en vandrande annonspelare för svartskallar i förorten. Vi har ingenting gemensamt längre.”
    “Nu det är brottsligt att bo i Hökarängen?” Dušan låtsades vara förnärmad. “Alla kan inte flytta till Östermalm. Det skulle bli jävligt trångt där med alla nyrika låtsassvennar.”
    Zoran vände sig mot honom. “Okay, nu när vi har uttömt alla artighetsfraser och vänligheter, kan du säga mig varför jag är här? Efter alla dessa år?”
    “Zoki, grabben,” Dušan hötte lekfullt med pekfingret, “det är just så där jag minns dej. Alltid lika kvick i käften. Jag ville träffa dej för att jag behöver din hjälp… med ett litet dataproblem.”
    “Med vad? Radera ditt brottsregister hos polisen? Eller är det numera Europol och deras databas med ‘most wanted’ som behöver justeras?”
    “Shit, kan du verkligen göra det?” Dušan skrattade avvärjande när han såg Zorans min. “Nej, för helvete, inget sånt. Det är helt lagligt, jag svär på min mammas grav. Ge mej tio minuter så jag ska förklara. Vad vill du ha? En stor stark?”
    Utan att vänta på svar vinkade Dušan till sig den närmaste servitören som trots sin överfyllda bricka och rop från andra gäster trängde sig fram till deras bord.
    “Två stora stark. Och rent askfat.”
    “Nej. En stor stark för honom,” Zoran nickade tvärs över bordet, “och en margarita för mig, tack,” innan han vände sig mot Dušan. “Jag trodde att även Stureplan numera har infört rökförbud.”
    “Men va fan, vi äger stället. Ingen jävla svennesnut ska säja mej vad jag kan göra hemma hos mej.”
    “Visst, du är mannen. Så, berätta om ditt lilla dataproblem.”
    “Vi har en skola som–”
    Zoran höjde på ögonbrynen och gapskrattade. “Skola? Har de fruktade Vargarna gett sig in i undervisningsbranschen nu? Kurser i hur man snor en bil kanske?”
    “Men för helvete Zoki, håll käften nu och lyssna.” Dušan bemödade sig om att inte låta irriterad. “Vi har en språkskola i Thailand.”
    Affärsdéen var lika genialisk som enkel, utan tvekan. Samt lika legal som all annan verksamhet i landet, det vill säga så länge de inblandade parterna regelbundet fick sin förväntade del av kakan. För att få permanent uppehållstillstånd i landet måste alla ansökande uppvisa tillfredsställande språkkunskaper, både i tal och skrift. Och var bättre att lära sig thailändska än på plats, med utbildningsvisum som kan förlängas i all oändlighet med skolans hjälp och som ger ‘eleven’ obegränsad rätt att vistas i landet. Placera skolan på Koh Samui intill en badstrand med barer, kombinera med obligatorisk logi och dela upp utbildningen i dussinet trettiodagars kurser. En veritabel mjölkko men en droppe i mjölkkannan jämfört med den sekundära verksamheten.
    De flesta av eleverna har – eller planerar att starta – företag i landet och behöver därför permanent uppehållstillstånd. En kostsam och plågsamt utdragen process som i slutändan avgörs av en myndighetspersons godtycke, inte minst beroende på om han uppskattade sin Som Tam till lunch. Men med hjälp från I Thai College, som skolan kallar sig – ett namn som Zoran fann lysande – och dess kontakter inom det lokala polisväsendet samt immigrations- och utbildningsmyndigheterna förenklas processen till en enda enkel penningtransaktion oavsett den ansökandes faktiska språkkunskaper. Omoraliskt måhända men knappast kriminellt, bara ännu ett exempel på den parallella ekonomin som styr Asien.
    “Fem år utan bekymmer. Men nu vi har stora problem. Sista månad med hemsidorna nere. Eller med bilder på folk som knullar. En till omgång?” Dušan gestikulerade till servitören. “Förresten, vi heter Nordic Wolves nu. Du vet, vi är internationella. Nu inte bara juggar, nu vi har alla möjliga. Fast inte albaner, vi är vargar men inte djur.”
    “En ny konkurrent? En före detta anställd?” föreslog Zoran.”Eller någon som vill förhandla högre lön eller bättre anställningsvillkor?”
    “Fan, du har verkligen blitt en riktig svenne,” Dušan skrattade. “Nej, vi har inga konkurrenter. Eller anställda. Vi är alla bröder. Men bara så du vet, vi har kollat upp allt och alla, de är rena. Detta kommer utifrån.”
    “Har du också kollat upp programmeraren och webbhotellet? De är de enklaste vägarna att ta sig in. Då så, hoppas detta hjälper dig. Jag har ett bord bokat hos Prinsen,” Zoran tittade på klockan, “om en kvart.”
    “Nej för fan, jag vill att du gör det, direkt på ön. Men lyssna,” Dušan skyndade sig att tillägga, “Du kan det där med data, jag litar på dej. Vad kan det ta – en, två veckor? Du får resa och logi betalt. Och fem tusen om dan, direkt i din hand.”
    Zoran snurrade margaritaglaset medan han funderade. “Åtta. Och flyg i business.”
    “Fan du är dyr.”
    “Jag har inte bestämt mig än, men om jag gör det är det mina villkor. Jag meddelar dig imorgon.” Zoran reste sig upp.
    “Bra. Jag ska säja hej till din farsa nästa gång jag hamtar en pizza. Och du,” Dušan ropade efter honom, “svennarna tror att dom har hittat sitt paradis. Men det har dom inte. Det är vårt nu. Vårt eget blatteparadis.”